För några dagar sen såg jag 127 timmar i en biosalong full av pirriga James Franco-fangirls (inget fel med det såklart – James Franco är ju både en americanahunkig Jeff Buckley-lookalike och riktigt bra). Det var en film med alla förutsättningar att faktiskt vara helt härlig, men tyvärr stannade den i kategorin ”bitvis-spännande-men-oftast-rätt-smådålig”.
Orsaken till det är Danny Boyles konstant överspastiska itchy-trigger-finger. Han verkar inte för ett ögonblick tro att publiken orkar se en och en halv timme av James Franco som fastnat med armen bakom en sten (vilket kan få en att undra varför han över huvud taget ville göra en film om just det). I tid, men nästan alltid i otid, sticker filmen iväg på visuella irrvägar som säkert var jättekul att mecka ihop för Boyle och hans postproduktionspolare, men som de facto mest förtar allvaret och tron på den egna historien.
Missförstå mig rätt nu – jag har alltid varit den ivriga försvararen av det personliga uttrycket – men problemet med 127 timmar är att det hela tiden känns som en gimmick. Som om Danny Boyle bara vill vara lite cool bland de tuffa kidsen på gården. Lite som en musikkanal på 90-talet. Lite som en småironisk generation X-version av Tony Scott.
Nä, det här hade kunnat vara så mycket bättre. Det är lite synd för Danny Boyle har ju ändå hållit sig på rätt sida om besinningen förut, med alldeles lysande (absolut avsiktlig ordvits) resultat:
Jag gillar ju egentligen Danny Boyle, och 127 timmar har absolut en massa förtjänster (bara att de så lätt försvinner bakom all inklippt Gatorade-reklam och alla fräsiga montage), så jag hoppas på nästa grej istället. Up and atom!
The Cornballer 
