Film och sport

Long time, no see! Dags att skaka liv i den gamla mattan! Och varför inte göra det med ett litet inlägg om… film och sport?

De bästa sportfilmerna är ju såklart de som utspelar sig i dystopiska framtider, där förslavade semigladiatorer och råbarkade fångar kämpar med livet som insats. Några klassiker i genren är Death Race 2000, Rollerball och, kanske främst av alla, The Running Man.

Moderna spinoffer skulle kunna vara The Hunger Games och Battle Royale (vilka jag i och för sig inte har sett, så tji kan jag få), eller mindre dödliga saker som Quidditchmatcherna i Harry Potter.

Men, i och med att jag anmält mig till Köpenhamns maraton den 20:e maj, så har jag börjat försöka få ihop någon sorts topplista med ”riktig” sportfilm (eller sportscen). En lista som får igång peppen, lyfter prestationen och får den förmodat förnedrande målgången att kännas som en absurt episk slutscen i smaskig Vangelis-slow motion. Listan verkar få lite slagsida (mycket avsiktlig ordvits) mot kampsport och boxning, så tips på fler filmer mottages gärna!

 

6. Rocky IV

 

5. Days of Thunder

 

4. The Karate Kid

 

3. No Retreat, No Surrender

 

2. Rocky

 

1. Chariots of Fire

 

Bubblare. Hälften av Kevin Costners filmografi

 

Vad säger ni? Har jag missat något guldkorn? Vad borde jag mata mig själv med så här de sista veckorna innan maran?

Fear on Film: Carpenter, Cronenberg och Landis

Nä, jag bara MÅSTE posta det här juvelen. David Cronenberg, John Carpenter och John Landis sitter i ett runda-bord-samtal från 1982 och diskuterar skräckfilm. Det här är alltså tiden då Carpenter gjorde The Thing, Cronenberg precis hade släppt Scanners och Landis fortfarande ansågs vara en skräckregissör (han hade med andra ord just gjort En amerikansk varulv i London, men ännu inte kräkts ur sig Snuten i Hollywood 3).

Hela kalaset är modererat av Mick Garris, som sedermera själv har skrivit eller regisserat en hel bunt fruktansvärt dåliga skräckfilmer (som Flugan 2), men också skapat Masters of Horror-serien.

Å ena sidan är det enormt intressant att höra gossarna prata, och å andra sidan är det så himmelskt snyggt! Kläderna, frisyrerna, glasögonen, den lila gradientfonden i studion. Se och njut!

Fantastiska fem-i-topp-listan #1: David Lynchs demoner

David Lynch och Isabella Rossellini

David Lynch och Isabella Rossellini

 

 

EDIT: DENNA ARTIKEL FINNS NU ÄVEN I EN (SMÅTT ANNORLUNDA) VERSION PÅ FILMMEDIA.SE.

I första delen av Fantastiska fem-i-topp-listan tänkte jag ta mig ann ett (i alla fall för mig) uppenbart tema: David Lynchs många gestaltningar av fullkomligt bindgalen ondska. Få har som Lynch lyckats pressa ur sig så karismatiska och minnesvärda antagonister. Det har varit extremt svårt att välja ut och rangordna, men här följer några av de allra bästa:

5:e plats: Bobby Peru (Wild at Heart)

Många av David Lynch mänskliga skurkar har ett på ytan rätt fånigt och absurt drag. De förlöjligas gärna – både till utseende och sätt – men visar sig till slut oftast vara bottenlösa sociopater, vilket brukar uppdagas på ett sätt som får oss att sätta skrattet i halsen. Willem Dafoes Bobby Peru är typexemplet på detta. Han är egentligen inte mer än en (i och för sig avgörande) bikaraktär i Trollkarlen från Oz-hyllningen Wild At Heart, men lyser ändå starkast kvar i minnet.

 

4:e plats: Windom Earle (Twin Peaks)

Twin Peaks höll på att begå självmord någonstans i mitten av säsong två, men så kom Windom Earle och gjöt nytt liv i allting. Windom är själva sinnebilden av det-galna-men-briljanta-geniet, men David Lynch och den storspelande Kenneth Welsh tillför så många nyanser och märkligheter till karaktären att han sticker ut som en brinnande fackla av naiv ondska i film- och tevehistorien. Jag menar, man MÅSTE väl älska någon som brukar sitta på huk i Janne Långben-underställ och spela flöjt?

 

3:e plats: Bob (Twin Peaks)

Twin Peaks var så överbefolkat av magiskt fina karaktärer, att det inte är förvånande att nästa på listan kommer därifrån med. Bob måste vara den mest kända och folkliga av alla Lynchdemoner, och troligen den som framkallat flest mardrömmar. Så här i efterhand kanske han har tappat en del av sin skrämselpotential (han ser ju faktiskt mest ut som en speedmetalroddare), men den ondskekatarsis han utlöste på teve går inte att underskatta. Utan Bob hade vi knappast fått se den uppsjö av mer eller mindre övernaturliga teveantagonister som passerat revy sedan dess. Dessutom är historien om hur Lynch helt slumpmässigt gjorde dekormålaren Frank Silva till en av filmhistoriens mest kända skurkar, både hjärtvärmande och en fin bild av hur mannen jobbar med det undermedvetna och tillfälligheter. Alla som älskar Bob räcker upp en hand!

 

2:a plats: Frank Booth (Blue Velvet)

Dennis Hopper. Allt blev minst ett steg bättre (oavsett skala), när han var med och lekte. Frank Booth är en urtypisk Lynchiansk sexuellt frustrerad, sadistisk, tragisk, ondskefull och skitläskig typ. Han verkar dessutom ha samma hår- och läderjackestylist som Paulie i The Sopranos. Just den här scenen är den som flest verkar minnas, men Frank Booth är filmen igenom verkligen bland de mest skrämmande psykopaterna på mycket länge.

 

1:a plats: Mystery Man (Lost Highway)

I slutet av 90-talet var Lost Highway min bild av perfektion: Stämningen, soundtracket, mörkret, coolheten, Patricia Arquette… Ja, allt. Det var också det första steget i Lynchs nya våg (som sedan fortsatt med Mulholland Drive och Inland Empire): Lost Highway var rensad på mycket av den humor och ironi som genomsyrade en del av de tidigare filmerna (kanske främst Wild at Heart). Det här var mycket mörkare och mycket konstigare. I min bok är det detsamma som mycket bättre, och just den här scenen är definitivt en av Lynchs mest geniala. Generellt så är Lynchs många demoner mycket allvarligare och svarta än hans fåfänga tölpar till mänskliga skurkar, och Mystery Man är ett destillat av alla hans tidigare demoner: En stor läskig hög av onda kakrussin. Robert Blakes underligga vitsminkade utseende är det första man ser när man tänker på den här filmen. Och säkert det det första många ser när de blundar långt efter att eftertexterna rullat förbi.

 

Nå, vad säger ni? Har ni några andra favoriter? Är jag ute och cyklar?


Avslutningsvis kommer här lite härlig skönsång från Eraserhead: